leumasn

§  Hur ser dispositionen ut?

§  Finns det en röd tråd och hur skapas den?

§  Hur använder sig författaren av referenser?

§   Beskriv språket som författaren använder.

Dispositionen känns väldigt genomtänkt och genomarbetad ut, inga konstigheter här. Hon börjar med en inledning och avslutar den med ett par frågor som ger en hint om vad som komma skall och vad det är man ska fundera kring. Hon fortsätter sedan med en avhandling som med hjälp av ett antal underrubriker blir lätt att följa. Avhandlingen innehåller en hel del referenser och citat, men hon använder sig hela tiden av sina egna tankar för att svara på dessa referenser. Hon avslutar det hela med att än en gång belysa att vikten av att sätta brottsoffret i centrum och att ifrågasätta samhällets moral. Flytet är oerhört bra, det är lätt att följa med och man tappar inte bort sig som läsare tack vara underrubriker, frågeställningar och självklart en intressant text.

Det finns en klar och tydlig röd tråd genom hela texten och man tappar aldrig kärnan i texten. Hon börjar med en frågeställning vilket gör att man redan från början tycker och tänker och fortsätter så genom hela texten. Hon fångar läsarens intresse genom att redovisa resultat kring forskning, citerar tankar och funderingar av kända filosofer och kriminologer. Sedan svarar hon på dessa referenser själv och inte bara ett svar, utan flera, vilket ger läsaren stor frihet kring sin egen åsikt. Hon svävar aldrig utanför ämnet, utan allt hon tar upp är hela tiden relevant kring det ämne hon skriver om.

Jag tror att denna text blir så intressant för oss läsare är för att hon på ett skickligt och medvetet sätt använder sig av så många olika referenser. Hon använder sig utav många olika referenser vilket fångar läsarens intresse. Att hon sedan binder dem så fint till textens innehåll och med hjälp av sina egna tankar påverkar läsaren på ett positivt sätt gör att referenserna i denna text blir av yttersta vikt.

Jag vet sedan tidigare att Ann Heberlein gett ut flera böcker och skrivit för olika tidningar. Därför vet jag att hon är en erfaren och professionell skribent och författare. Det bevisar hon i denna text genom sitt oerhört skickliga användande av det svenska språket. Hon har ett oerhört stort ordförråd, skriver välformulerat och med ett svårt språk vilket får henne att än mer framstå som en väldigt professionell, medveten och kunnig person inom detta område.

Handlingen:

Boken handlar främst om familjen Irandoust, pappa Amir, mamma Phantea, dottern Behar och sonen Shervin. De flyr till Sverige från Iran ihop om ett bättre och drägligare liv. De sätter sig in i det svenska samhället och försöker anpassa sig, dock på olika nivåer. Boken beskriver på ett komiskt och ibland nästan ironiskt sätt hur familjen försöker anpassa sig till samhället men det finns hela tiden en seriös prägel på händelseförloppet.

Boken handlar inte bara om familjen utan om personerna som individer och man får följa främst mamma Phantea och dottern Behar genom deras 13 första år i Sverige. Alltså är det flera handlingar i boken med Irandoust som den centrala punkten. Boken utspelar sig under nutid.

Jag skulle säga att handlingen är trovärdig, främst från egna erfarenheter men också det faktum att jag tror att författar skildrar en egen erfarenhet av sitt liv, jag tror att mycket av det hon skriver har hänt henne eller andra personer runt om kring henne.

Under många år hade jag en bästa vän vars familj ursprungligen kom från grekland och jag märkte hela tiden hur de försökte anpassa sig efter det svenska samhället men samtidigt behålla den grekiska prägeln på mycket. Det är mycket om vad boken handlar om, hur man försöker anpassa sig till varandra. Senare, år 2008 om jag inte minns helt fel blev jag erbjuden att åka med dem till Grekland under en månad och känna på hur det var att anpassa sig till ett nytt samhälle under en kortare tid och jag lärde mig så mycket och känner igen mig vid flera tillfällen i boken, inte minst de språkliga.

Jag tror att boken är symbolisk på många sätt, främst genom att författaren skildrar verkligheten i dagens samhälle. Jag tänker speciellt på alla fördomar och anpassningen till det nya. Boken berättar inte bara om ”svenskar vs invandrare” och motsatsen utan även ”invandrare vs invandare” och ”svenskar vs svenskar”. Den symboliserar alla osynliga konflikter som dagligen befinner sig i det svenska samhället men som är så svåra att upptäcka för det är vardag för oss.

Jag trodde verkligen att det var en av många böcker där författaren berättar om hur en familj kommer till Sverige och försöker anpassa sig trots alla motgångar ur ett perspektiv efter egna erfarenheter. Men nej, här är det verkligen samhällsskildringen som ligger i centrum, samhället, alltså inte familjen.

Personerna/karaktärerna:

Huvudkaraktärerna i boken är familjen Irandoust 4 familjemedlemmar med störst fokus på Behar och Phantea. Boken har en del bifigurer, en del som man får lära känna lite mer än andra. Det är framförallt dessa jag kommer att tänka på: Behars svenska pojkvän Markus och hans familj(följs under 4 år), Bijan, Amirs barndomsvän som begår självmord, Shervins kompisar Cezar och Shourosh och till sist Behars Jamaicanske vän Moses och hans stora kärlek Rosa.

Bifigurerna beskrivs endast ytligt och man får bara följa dem under vissa händelser och under vissa tider ur boken medan man får väldigt grundliga beskrivningar av huvudpersonerna. Under bokens gång lär man känna dem mer och mer och de blir till slut som om man känt dem under en längre tid och man skulle kunna tro att de allihop var författarens bästa vänner. Kanske rent utav hennes egen familj.

En del karaktärer skildras mångsidigt och en del gör inte det. Trots att man får veta det mesta om huvudrollsinnehavarna ställer man sig själv en del frågor om personerna i fråga när boken är utläst, detta skapar egna funderingar och slutsatser vilket gör att man hade velat ha en del till och riktigt veta hur det går för dem.

En del utvecklas mer än andra, de flesta skulle jag säga utvecklas mer fysiskt än psykiskt. Så klart är det viss skillnad men inget som gör att en karaktär inte skulle bli trovärdig bara för det. Jag tror att alla personer förutom Moses är troliga, det känns som att han bara är insatt i boken för att göra den mer spännande och speciell, men jag tycker bara att den ger ett konstigt intryck och trycker ner den annars seriösa läsningen. Det är även en del händelser som känns mer symboliska än att det verkligen händer. T.ex. under midsommarafton under ett av de första åren när familjen Irandoust går och tittar på firande runt midsommarstången, det känns bara som att det är lagts in för att göra boken roligare och få läsaren att läsa boken med ett leende på läpparna. Men för mig känns det mest som att det är ”vad man hör om Sverige” och det är typiskt för Sverige, därför måste det vara med. Men på ett sätt är detta också en symbol, för många utlänningar kopplar Sverige till fulla snygga svenska blondiner som hoppar runt till smågrodorna runt midsommarstången. Men som sagt så känns det mindre trovärdigt.

Miljön:

Boken utspelar sig i Skåne, jag skulle gissa på något ställe runt Malmö men det är inget man får veta. Författaren använder sig sällan (till min besvikelse då jag tycker att det är en viktig del av en bok) av miljöbeskrivningar, väldigt sällan är något detaljerat förutom familjens lägenhet som beskrivs ganska utförligt. Av de som sägs om miljön utanför lägenheten tycker jag är trovärdig, jag bor i utkanten av ett liknande område och åker igenom det varje dag och känner igen mig relativt ofta. Vad gäller lägenheten tror jag att hon använder realistiska beskrivningar blandat med ”fördomar” om man nu kan kalla en inredning för fördomsfull. Jo, det kan man nog vid närmare eftertanke, för det är precis såhär jag skulle beskriva en persisk familjs lägenhet. Alltså är den nog både symbolisk och realistisk på samma gång, vilket än en gång bevisar att visa fördomar stämmer, i detta fall ingen negativt.

Samhället:

Jag tror att författaren skrivit boken för att ge folk kunskap, på ett roligt sätt och på ett mer lärorikt sätt där det gäller att tänka efter själv och inte bara ta ord på ord. Det är lätt att få en egen uppfattning genom nyheterna eller andra objektiva källor där samhället oftast skildras på ett negativt sätt, men här i boken får man se på fördomar genom ett gladare och mer positivt sätt. Hon driver, är ironisk, förlöjligar och överdriver situationer för att göra dem roligare och intressantare, men samtidigt är det väldigt seriöst och jag tror att det är såhär författaren ser på samhället. Hon tar inte allt så allvarligt och det mesta tar hon med en nypa salt, men samtidigt bevisar hon att man måste vara seriös också.

Hon speglar samhället på ett sätt som jag tror att hon ser det på men hon får in så många olika händelser och scener att alla har någon att känna igen sig i. Hon ger också läsaren en chans att göra sin egen uppfattning av samhället och olika situationer.

Språket:

Här har vi den del som jag tror är mest intressant både för läsaren och för författaren. Hon använder sig av såkallat talspråk blandat med korrekt grammatisk svenska. Med detta menas att de talande dialogerna skrivs med talspråk och resten på ett mer korrekt grammatiskt sätt.

Detta gör att man lever sig in mer i boken och gör den mer humoristiskt men det är samtidigt svårt att få ett bra flyt i boken då man ofta får stanna upp och nästan säga det högt för att förstå ett ord. Detta kan oftast vara väldigt roligt och ge boken mer liv, men jag tycker att det går till överdrift i denna bok och man tröttnar efter ett tag på det och nästan gissar till sig en del ord. Hon är väldigt fri alltså och använder sig även utav olika språk och ordkombinationer som får även den mest buttra person att dra i smilbanden. Det är nästan som om hela boken är en modern krönika. Hon skriver otroligt fritt och hade det inte varit för att den saknar den moderna konsten som man ofta hittar i dagens kända svenska krönikörers texter så hade det lika gärna kunnat vara en enormt lång krönika, dock inte en krönika med personliga tankar och åsikter.

Hade det inte varit för en del svårigheter med talspråket hade boken varit väldigt lättläst då det inte är någon svår svenska i övrigt och ordvalen och meningsbyggnaderna är väldigt lätta att läsa. Metaforer är inget vi möter i boken särskilt ofta, jag kan inte komma på en enda även om det säkert förekommit en och annan skulle jag tippa.

Författaren:

Författaren närvarar inte med sina egna kommentarer, vilket jag tycker är helt rätt. Budskapen i de olika avsnitten kommer fram med lätthet och det är mycket möjligt att hon lever genom karaktärerna i denna bok och får fram sina kommentarer och tankar själv.

Hon är allvetande och vet vad alla tänker och man får ofta väldigt detaljerade beskrivningar av personers tankar och känslor vilket kan ses som ett komplement till den bristande miljöbeskrivningen, vilket kan ses som medvetet eller inte.

Ett exempel på det är när hon träffar Markus morfar för första gången.

Hon skriver i 3e person och som allvetande berättare. Detta gör att ingen blir en direkt huvudperson och man kan med lätthet hoppa mellan olika händelser och följa deras framfart i det svenska samhället.

Avsikten:

Marjaneh Bakhtiari förtjänar en stor eloge, att ha modet att skriva en så här pass känslig bok som den trots allt är, imponerar i sig. Sedan att skriva den på detta sätt som hon gör det, det är en konstens bok efter alla dess former, tyvärr är det ingen typisk bok som jag skulle välja att läsa. Det känns mer som en typ av ”dokumentärbok” samtidigt som det skall vara en helt vanlig läsvänlig och intressant bok. Det är för mycket för mig helt enkelt.

Det är helt klart en samhällsskildring av författaren där hon enligt vad jag tror försöker förmedla att alla är skyldiga till rädslan och fördomarna som finns gentemot andra personer och deras åsikter.

Ett exempel i dag är mycket mer extremt än det som författaren här förmedlar. Men jag tänker ändå dra likheten som finns där någonstans. Jag tänker på Sverigedemokraternas intåg i vår riksdag och vårt samhälle.

Alla blev väldigt rädda när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och i vårt svenska samhälle, väldigt många är rädda för fördomar. Det finns en bristande kunskap i hur vi skall hantera denna sorts problem. I dagens moderna samhälle tror jag också att dessa frågor bara kommer öka och ställningstaganden kommer bara bli fler och fler.

Vi tog det fel och hade ingen kunskap om hur Sverigedemokraterna skulle tas emot, vi blev rädda. Samhället förvandlades till ett fegt samhälle där alla var rädda för alla. Vissa tog tag i det genom att använda våld och andra saker som förvärrade det hela. Rädsla? Ja, vi vågar inte möta det nya och okända på ett rättvist sätt.

Jag har själv svårt att få fram det JAG vill förmedla, jag har för lite kunskaper. Vi måste våga prata om problemen och inte låta andra ta hand om dem. Detta är en generalisering men jag tror att många känner igen sig i detta utan att ha möjligheten att göra något åt det.

Jag tror att författarens avsikter är att förmedla kunskap och inte vara rädda för det okända, våga möta det rakryggad och stå upp för sina tankar.

Jag tror att boken har fått blandade uppfattningar och att det blev en liten debatt om denna bok. Är detta att förlöjliga personer eller är det så samhället ser ut? Detta är en person som skrivit denna bok och om det är hennes tankar och hennes syn på samhället lär vi inte få veta fullt ut. Men ska det behöva bli en debatt för att en ensam människa kommer fram med sitt synsätt på det svenska samhället? Rädslan för det nya återigen, denna gång i en mild version av vad Sverigedemokraterna ett par år senare skulle prestera.  Jag säger inte att någon har rätt eller fel, de får de själva stå för och jag har mitt eget sätt att se på saker och ting. Men rädslan för det nya och bristande kunskaper kan mycket väl ge fler problem i framtidens svenska samhälle..

1.       Jag tror absolut att Dalia är inne på rätt spår i sina funderingar kring bokens budskap. Jag tycker bara att hon belyser det på annat sätt än jag skulle förklara det. Vi båda är relativt överrens om att bokens huvudbudskap någonstans grundar sig i en form utav kulturkrock. Fast författaren gör detta på ett sätt som vi inte är vanliga att se det i det svenska samhället. Hon ställer sig på båda sidor, olikt andra författare som brukar vara subjektiva och bara tycka/skriva för ena ”sidan” om vi ska göra en uppdelning av vi och dem.

Hon väljer att visa hur svårt det är för invandrare att bemöta folk i ett nytt land och i en ny kultur, samtidigt visar hon hur svårt det är för samhället att bemöta invandrare från ett annat land och en annan kultur.

Citerar Dalia ” Det är även så författaren har utformat boken, den e skriven från två olika perspektiv, ena perspektivet är gentemot familjen och den iranska kulturen, och det andra perspektiver är genemot det svenska samhället och de svenska traditionerna.”

Jag kan inte riktigt hålla med om detta. Ena perspektivet är emot dem, det andra perspektivet är emot vi(oss). Är det verkligen på detta sätt författaren vill att man ska tolka boken? Nej, det tror inte jag. Det har inte med att vi är emot invandrare eller att vi är emot svenskar och jag tror inte heller att det har något med traditionerna och sederna att göra överhuvudtaget. Jag tror helt enkelt att författaren vill visa hur svårt det kan vara för båda sidor och visst, jag kan hålla med om att det är mycket negativitet och motsättningar i boken men det handlar inte om att vara emot någonting. Det handlar om hur människor tror att det skall vara och hur man tror att man skall anpassa sig till(för) varandra.

Man är rädd för att göra fel och säga fel, man vet helt enkelt inte hur man ska bete sig. Det är mycket en kunskapsfrågan snarare än hur mycket man är emot det svenska/iranska samhället. Jag tycker inte att hon skriver emot något samhälle, men jag tror att Dalia är inne på rätt spår och med lite utvecklande av sina tankar så tror jag att i slutändan är vi ganska likasinnade i denna fråga.

2.       Detta svar blir lite svårt för mig att svara på, Dalia skriver att hon till viss del känner igen sig i Phantea och det kan jag varken hålla med om eller inte. Känner med andra ord inte Dalia tillräckligt bra.

Så jag får väl skriva vem jag känner igen mig i. Det är dock inte det lättaste det heller, jag har väldigt lätt att bemöta invandrare då jag bor i en stadsdel där det bor mycket folk med invandrarbakgrund. Jag har även många kompisar som är invandrare eller har invandrarbakgrund.

En person som jag faktiskt känner igen mig i, eller rättare sagt en scen i boken där jag känner igen mig i. Det är när Behar debatterar med sina klasskamrater. Läraren är lite blyg av sig och känner att han inte vill avbryta fast att han har jättemycket bra att säga. Efter ett tag vill han också avbryta debatten då han tycker att den gått lite överstyr, men har även svårt med detta. Detta är något jag känner igen mig i, fortfarande tyvärr även om jag blivit bättre på att ta för mig. Men någon av karaktärerna skulle jag inte säga att jag känner igen mig i.

1. I vilken grad kommer familjen anpassa sig till det svenska samhället? I allt från inredning till religiösa och politiska frågor.

Jag tror aldrig att familjen kommer anpassa sig fullt ut. Alla kommer dra åt olika håll i anpassningen, vare sig det handlar om inredning eller samhällsfrågor. Alla kommer möta motgångar, vissa kommer klara det bra, andra kommer klara det mindre bra.

Detta handlar självklar också om hur villig man är att anpassa sig. Samtidigt handlar det om hur vi som bor i det svenska samhället ser på familjen och dess anpassning. Alla måste bilda sig en uppfattning om familjen och personerna i familjen som individer. De kommer att döma sig själva, folk runt om kring kommer döma dem för det de gör och säger. Så ser dagens samhälle ut.

Ju längre de är här i Sverige desto mer kommer de att förstå det svenska samhället och dess normer. Speciellt barnen kommer lära sig mer och mer då det är vetenskapligt bevisat att barn har lättare för att lära in och ta del av ny kunskap.

En annan viktig sak som spelar oerhört stor roll är huruvida de vill minnas och fortsätta leva sitt förflutna. Ska de fortsätta inreda som de gjorde förut eller mera ”svenskt”? Ska de fortsätta med sina kulturer från deras hemland och rötter eller skall de ta del av den svenska kulturen fullt ut. Här är det alltså frågan om viljan att förnya sig eller behålla det gamla.

Det finns en massa punkter att ta upp men en utav de viktigaste kriterierna för att de skall kunna anpassa sig till det svenska samhället är hur vi som redan finns i samhället bemöter dem. Vi har redan fått bevis på att vi är alldeles för lata när det gäller att hjälpa invandrare. Tänker på kollegorna på Phanteas jobb, de orkar inte, bryr sig inte eller helt enkelt kan inte/vet inte hur de skall anpassa sig till en invandrare. Detta tycker jag är ett stort problem i det svenska samhället, vi vet inte hur vi ska bete oss när vi träffar på en person med annat ursprung. Oftast är vi inte ens tillmötesgående utan bara ignorerar dem eller svarar väldigt kort. Detta gäller naturligtvis inte alla dock.

Så för att familjen ska kunna anpassa sig måste vi öppna våra famnar och ta emot dem, visa både verbalt och praktiskt hur och varför vi gör som vi gör. Så mister de sina jobb, får inga svenska vänner så tror jag att det kommer att bli mycket svårt för dem att anpassa sig fullt ut. Frågan är också, vill de anpassa sig fullt ut?

2. Var kommer Bahars negativa attityd ifrån? Vad är det för tankar som hon bär på, som kan vara orsaker till hennes inställning?

Den kommer troligen från början från hennes ensamhet och hemlängtan. Sedan har det eskalerat till en tonårsfråga tror jag. Det är lätt att när man är i tonåren får en negativ attityd till saker och ting, att man lätt blir sur och ledsen. Alltså tror jag att det handlar om något som kommer pågå en längre tid.

Sedan är det inte lätt att komma till ett nytt land och direkt bli mamman i familjen för att hon är den enda som förstår samhället. Hon är för ung för det och hanterar den press med att ha en tråkig attityd och tycker att sin mamma får lära sig det hon vill ha reda på bäst hon kan. Behar kan inte alltid finnas där för henne så fort det är något Phantea inte kan eller förstår.

Det kan finnas många förklaringar men självklart har det på ett eller annat sätt att göra med den nya kulturen och samhället att göra. Det tar tid att ”bo in sig” i en helt ny värld. Till en början kanske man är överlycklig(beroende på orsaken till flytten) men jag tror att efter en tid utan vänner och ensamhet ser man det hela med ett kritiskt öga och därigenom får man en tråkig attityd till samhället och/ eller i vissa fall livet.

Sammanfattning, personer och ämnen:

Boken handlar om en familj som kommer till Sverige. De kommer från Iran. Familjen består av föräldrar och två barn, en son och en dotter. Den har hittills mest handlat om hur familjen på olika nivåer försöker anpassa sig till samhället. Jag tycker att författaren visar på att barnen har väldigt lätt att anpassa sig, inte bara språkmässigt utan kulturmässigt och beteendemässigt. Hon visar även att det är väldigt olika hur mycket man vill anpassa sig till det nya samhället och hur mycket man vill skall vara som vanligt, i detta fall, leva vidare på samma sätt som de gjorde i Iran. Hur mycket man vill minnas sitt ursprung, vare sig man vill börja om och leva på nytt eller inte. Hon lyfter fram skillnaderna mellan hur ”svenskar” ser på ”invandrare” och hur ”invandrarna” ser sig som ”utvandrare”. Alltså att det finns en skillnad på hur man uppfattar sig själv. Hon lyfter fram det som är svårt när man kommer till ett nytt land, nytt klimat, nytt språk och  en ny kultur. Hennes sätt att skriva och beskriva personer resulterar i att mungiporna dras uppåt en aning. Hon är inte rädd för att driva med personer, vare sig de är svenskar eller invandrare. Alla personer har även väldigt starka personligheter på olika sätt vilket gör läsningen väldigt intressant när dessa skall mötas.

Boken handlar även om en klass, den dottern hamnar i. Hon inser snabbt att det inte är lätt att gå i en klass där man inte var med ifrån början. Att komma in i en ny klass i början av mellanstadiet är inte lätt, speciellt inte om man nyss kommit från Iran.

Panthea Rastegar: Mamma. Är väldigt mån om att lära sig språket och kulturen vilket går sisådär trots diverse kurser om språk och kultur. Hon försöker lära sig nya saker hela tiden vilket inte alltid uppskattas. Inte av sin dotter då hon tycker att det är pinsamt och vill helst att mamma ska hålla tyst. Inte heller av hennes kollegor på dagiset där hon jobbar, ja inte ens av de små barnen. Panthea har det inte lätt med andra ord.

Amir Irandoust: Pappa. Man, eller jag i alla fall har inte riktigt fått en klar blick av vem han är. Jag vet inte riktigt om han ställer sig på sin frus sida och vill lära sig nytt hela tiden eller om han är tillfreds med situationen. Även pappa har det svårt med svenska språket och kulturen.

Behar Irandoust: Dotter. Behar är väldigt duktig i skolan, hon talar svenska nästan flytande och har blivit lite av familjens ledare när det gäller det sociala. Hon får ta hand om telefonsamtal, förklara ord och hela tiden hjälpa sina föräldrar i samhället. Hon har det inte heller lätt med andra ord men verkar vara en tjej med attityd (på ett positivt sätt)

Shervin Irandoust: Son. Man har inte fått en helt klar bild av denna lilla gosse heller. Han är 10 år och var inte helt önskad av sin syster då hon ville ha en lillasyster. Nu har hon dock växt upp, men det sitter kvar lite ändå. Hon tycker att han tar för mycket uppmärksamhet och får som han vill jämt och ständigt. Verkar ha anpassat sig bra till det svenska samhället.

Max: Lärare. En lärare som jag uppfattar som motsatsen till lärare. Alltså elev. Jag känner igen mig själv i  honom en aning. Han är rädd för att avbryta folk, eller att ta tag i saker. Han är lite osäker framme vid katedern, men vet när han måste sätta stop eller säga saker och ting, då vågar han det! Men det finns en osynlig linje mellan att våga och att inte våga, han värderar ofta olika lägen och löser det ofta på ett bra sätt.

Markus: Behars pojkvän. Honom lär man känna lite i de avslutande sidorna. Han försöker där göra ett gått intryck på Behars föräldrar men det slutar inte riktigt som han tänkt säg.’

Vad tycker jag om boken?

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om boken än. Jag får inget riktigt grepp om den. Jag har läst flera liknande böcker innan och jag måste säga att jag inte tycker att denna passar min smak lika mycket, med det inte sagt att den är dålig. Hon skriver på sitt eget lilla vis och gillar man den sortens böcker så då är det en bok värd att läsa. Hon använder ett ganska enkelt språk och baserar boken på fördomar. Trots det är det lite svårt att hänga med i boken ibland, i vissa delar.

Detta är dock ingen bok jag skulle lägga ifrån mig då den är så pass bra och tilltalande att jag måste läsa ut den. Främst för att det är en väldigt rolig bok och hon skriver konversationerna i ”talspråk” vilket är väldigt roligt och intressant att läsa!

Finns det något dolt meddelande i boken?

Fördomar skulle jag säga. Boken handlar väldigt mycket om fördomar, fördomar som vi alla har, medvetet eller omedvetet. Frågan är vad som är rätt och fel. Hon skriver om hur hon tror att vi människor har fördomar gentemot varandra. Det betyder inte att det är så. Men det är väldigt intressant att se hur andra folk ser på människor och hur deras fördomar ser ut. Författaren skriver självklar inte att det är hennes fördomar, men det är fördomar som de flesta har. Vare sig det är författaren eller någon annan.

Jag tycker att det är väldigt bra att hon skriver så mycket om fördomar och viljan/oviljan till anpassning. Det är ett väldigt centralt och modernt inslag i dagens samhälle, det finns överallt. Man tänker kanske inte alltid på det men det finns överallt, i skolan, på stan eller hemma i familjen. Det handlar inte bara om ”svensk vs. Invandrare” utan överallt. Hon skriver om det typiska ämnet ”svensk vs. Invandrare” men hon gör det väldigt bra. Hon tar ingens parti och bådas fördomar får lika stor plats. Det visar på att vi människor är väldigt lika, fast på olika sätt. Vi är inte alltid medvetna om det, men likheten finns alltid där. Vare sig du är vit, svart eller grön! Det behöver inte alltid vara ”vi och dom”!

/ Samuel

1.       Agitated – If you get angry by something or someone you are agitated.

2.       Deliberately – If you say something and you are aware of it.

3.       Distinguish – An example: You can distinguish the apples by its colors.

4.       Eerie – A dark night could be eerie or scary.

5.       Eloquent – If you talk very well and correctly, like for example Barack Obama.

6.       Grudgingly – You say something but you don’t really want it. If someone asks for help to carry something heavy and you just got out of the gym you might say okay even if you don’t want it

7.       Huff – Something you do when you are exhausted or when you’ve done something really hard.

8.       Immaculate – An example: If you are immaculately dressed you are well dressed.

9.       Industrious – If you like something and you’re doing it well you are industrious

10.   Inheritance – If someone close to you dies you can get his inheritance, which means that you own his/her stuff.

11.   Liquidation – If you have to shut down your company or factory it has probably got liquidated.

12.   Occur – If something happens, it occurs.

13.   Promptly – If something happens right away.

14.   Raucous – If you scream a lot you can be raucous.

15.   Reminiscent- Something that reminds or looks like.

16.   Retribution – It’s like a revenge for something.

17.   Rummage – You look around in someone’s stuff

18.   Scrawny – If you are thin you might be scrawny

19.   Severe – If something is serious, like a severe injury or an accident.

20.   Vintage – An example: You can have different vintages of wine.

Comparing film and book.

The book has also been filmed. It’s not this particularly book but it’s anyway The No1 Detective Agency who has become a movie or rather a series on television.

Comparing these two is pretty easy. I read a couple of the books before I saw the movie and before I saw it I had a picture of the environment, sites and the characters. But after I saw the movie and then read the next book my pictures and imagination of how everything looked like was completely different. Of course you cannot have the same view of everything as when you have seen the film and that includes every book or film you watch, these two are almost different every time. That’s because it’s different things that’s make a book good comparing to a film.

But what I noticed most was that I perceived the characters in two completely various ways. I had my idea of them from the book and when I saw the movie they weren’t like this at all. But I like this, because in the next books I perceived them like they were in the film and that was kind of odd but it also made the book clearer. You don’t have to come up with everything by yourself, the film makes it for you and you can just focus in the plot.

I liked the film as well even if it wasn’t exactly in the area of my exceptions comparing to my perspective from the earlier books. It was a nice movie though, which I for sure would recommend!

 Now I’ve just finished the book, or actually it was a couple of weeks ago, but I haven’t written the last blog post until now. Because of I’ve took some time to think about what I really thought of the book. As I’ve said before I’m a big fan of this books. But I must say that this was not one of the best. I really don’t know what it is but comparing to the others this wasn’t the best one!
I think that it was the act itself that I like about this one. It usually is a lot more exciting to read and it doesn’t always have to go well for the detectives. But in this one almost everything did go the right way.  This one was more like everything was not as obvious as in previous books. You jumped through the cases and it was kind of well mixed up.

His language is as usually good. It’s not a book which is too hard and it has not a lot of difficult words. And if you don’t know the word you can easily understand it, you figure it out by understanding the context. For a student who read this book to learn more English and not just read it for fun it’s very good because you learn a lot of new words. Some usable and some unusable. I also like the way that he writes the way people talk in Botswana. In the conversations between people he’s not writing in “English-English”, it’s more like “African-English” which I find very well. You get another picture of the whole book, of course the descriptions of the environment helps to create a picture of the situations. But to read this “African-English” just adds it up. It’s nothing that is common in books and it makes it more interesting to read.

I like the variation in the book. Sometimes there’s a lot of humor, in the next chapter it’s the deepest seriousness, and in the one after that there’s love and friendship involved. I think this is good because you get a little bit of everything and there’s always time to read a book like this, happy as sad! You’ll never get bored of reading the same thing over and over, there’s a lot of variation. Not just the genres but the language, the act and the characters. I can’t say it’s a book for everybody, but I think that most people like to read this sort of books.

So I’ll give this book an okay score but not the best but that’s just because there are better books in the same series! Otherwise I would give this book a top score easily.

 I’d like to introduce and try to describe some of the characters personalities which I find important in the book.

Mme Ramotswe: She is the main character in this book. She is a very kind-hearted lady and very brave. She wants everyone’s best and thinks about the persons around her before thinking of herself. She is very honest and does not lie if it’s not necessary and if she has to lie it’s because of someone’s best. There’s not a single person that she does not love. She isn’t prejudicing anyone before meeting the person or talking to it and treats everybody the same way. She believes that everyone has the right to get another chance.  She’s very nice and honest, good at what she’s doing and always wants to get the truth to create justice.

Mr. J.L.B Matekoni: Here is another kind-hearted person.  But he’s far shyer than his wife and does not always dare to say what he thinks or likes. He doesn’t trust himself and doesn’t think he’s capable of doing things he doesn’t normally do. He wants justice as well and he’s in love with his work. There’s no one better than him at fixing cars and knowing how they feel. That takes a lot of his time but he has always time to listen to people who wants and he is a true helper!

Mma Makutsi: This is probably the smartest girl in (at least) Gaborone. She graduated Botswana Secretarial College of Gaborone with amazingly 97 per cent. No one has ever been close to that. She’s very proud of it and is never late to tell anybody about it. She’s not the best-looking girl but she is very effective at what she’s doing and is very curious to learn new things. As I said she’s not the best-looking girl and doesn’t really care about fashion as most of the girls at her age. But that doesn’t stop her from living her life. She doesn’t earn a lot of money with by her job but she loves it and is treated by respect which she doesn’t think is common at her age. That’s why she still works at the No.1 ladies detective agency.

Mr. Polopetsi: He tries his best with everything he does, despite being accused of something he didn’t commit. This makes his reputation look bad but he’s a fighter and will not give up. When he gets the opportunity he’s not late to pick it and proves very quickly to his leaders that he’s someone you can count on.

There’s quite some time since I last wrote in my blog and about my book. I’ve also read pretty much now, about 180 pages of 270. The book has developed in many ways. Last time I wrote there was this Zambian man who was the kind of the center of the book.  Now, he hasn’t been mentioned for a long time.  The case is moving from one thing to another till where it stands now.

First there was an accident, were Mme Ramotswe hit a cyclist with her tiny little white van. Then there was one of Mr. J.L.B Matekoni’s apprentices (Charlie) who resigned from the job as a mechanic. After that Mme Ramotswe was nice by offering the cyclist (Mr Polopetsi) the job that Charlie did before as a payback for hitting him. Charlie himself became an object for some investigation by the No1 ladies detective agency. They found out that in the house where Mr. J.L.B used to live before staying together with Mme Ramotswe, and now rent to a rich lady, has turned into some illegal business.

So as you can see there’s a very clear thread in the story. The case goes hand in hand and one lead to another and you can really understand the cases. So it’s really one case which is leading to many minor cases. But now the biggest thing in the book has come to be J.L.B’s problem with his rented out house and a private matter for Mme Ramotswe. As I wrote before she is now married to Mr. J.L.B, but the problem is that she’s still married to another man..and now he’s back!



McCall Smith & the ladie who plays Mme Ramotswe in the films,
Jill Scott

Now, I’ve read about five or six chapters and you are getting closer to know what the book is all about. As the author is so good at descriptions it kind of takes some time to get to the main act. He also likes to discuss things in the book and he’s hiding it in various ways. He can do it just by writing a discussion down who has something to do with that part of the book. Or it might be two or more people having a conversation and it turns into a discussion.

I’m not right there but I have a feeling of what the main things that will get the book exciting are. Not to have just one act in the book he works with several. The main or the biggest case that Mme Ramotswe and Mma Makutsi will take care of is a missing Zambian man. They are quite surprised, overwhelmed and honoured to get this case by the Zambian government. It’s a difficult job and it could easily just act on that but the author isn’t content with that and takes it to another level by having some small mysteries beside the one with the missing Zambian.

I like this because it’s more interesting to read and much more exciting with a lot of accidents and occurrences. I think it has a reason to, and it’s that you can have more different faces and personalities. You meet so many different people in the book and everyone has different characteristics and ways to act. Some good, some bad, one is shy and one’s not. It’s just fun to read, to not read the same boring things again and again. Especially now when this takes place in Africa.

I’m reading a book called”In the Company of Cheerful Ladies”. This book was written by an author named Alexander McCall Smith. Alexander is known for his books about a woman named Precious Ramotswe, who lives in Botswana (an African nation). Her father left money for her when he passed away, which she has invested in a detective agency. She’s the first lady detective in Botswana and you will follow her daily life as a detective at the streets of Gaborone, capital of Botswana.

The name of the series is “The NO.1 ladies’ detective agency”. I’m starting with the sixth book, as above called “In the Company of Cheerful Ladies”. I’ve already read the books 1-5, some in Swedish and some in English.   

Here are some thoughts about chapter one, “Honesty, Tea, and Things in the Kitchen:

After reading several of McCall Smith’s books I know he’s a very brave author. He’s not one of these authors who just write to get a story. It seems to me like he put a lot of heart in his books. You’ll get a lot more than a story, because it’s like a hidden message, or there could be more than one.

The chapter starts in Mme Ramotswes mind. She sits on a café one Saturday, in front of a big market, drinking bush tea.  She thinks of the old Botswana, where there were no crimes, no jealousy and everybody was happy. Everybody knew each other. It’s like this now as well, but not in the same way.

Now, the braveness I wrote above. He’s very brave here. Because, in every book, he presents the main characters that you will follow in different ways. So you don’t necessary have to read the other books before starting with this. And not to make it to monotonous, he presents the persons different every time. In this case, by explaining how the characters are being seen by the people in Gaborone. Example: Mme Ramotswe is seen as a detective who is married to Mr. JLB. Matekoni. He in his turn owns Gaborones best workshop for cars and has employed two younger trainees to work with him.

Then he goes on by explaining one after another so you have some knowledge about the characters. After this is done, some things happen and the books get a bit more exciting for every new page. Until the main thing happens in the end of the chapter when she discovers a break-in and the story continues..

I don’t know what it is but, I just get stuck in his books. I like to read about different cultures and different places, that plus McCall Smith’s writing skills might be it for me to read on. He’s very good at describing, not just the environment but also the characters and their feelings. You get a really good picture of where it all takes place. And you could never ever know what will happen next.

For some people it can be hard to get to know the book and his type of writing, but he’s just got to write like this in the first chapter because it’s after all an independent book. So it’s important to the readers to get to know the book and the characters. So for me I can’t say much about what I think of the book by just reading chapter one. If it had been my first time reading this series it might have been easier to have an opinion about the first chapter. But when you’re in it, you won’t be able to get away from it.