leumasn

§  Hur ser dispositionen ut?

§  Finns det en röd tråd och hur skapas den?

§  Hur använder sig författaren av referenser?

§   Beskriv språket som författaren använder.

Dispositionen känns väldigt genomtänkt och genomarbetad ut, inga konstigheter här. Hon börjar med en inledning och avslutar den med ett par frågor som ger en hint om vad som komma skall och vad det är man ska fundera kring. Hon fortsätter sedan med en avhandling som med hjälp av ett antal underrubriker blir lätt att följa. Avhandlingen innehåller en hel del referenser och citat, men hon använder sig hela tiden av sina egna tankar för att svara på dessa referenser. Hon avslutar det hela med att än en gång belysa att vikten av att sätta brottsoffret i centrum och att ifrågasätta samhällets moral. Flytet är oerhört bra, det är lätt att följa med och man tappar inte bort sig som läsare tack vara underrubriker, frågeställningar och självklart en intressant text.

Det finns en klar och tydlig röd tråd genom hela texten och man tappar aldrig kärnan i texten. Hon börjar med en frågeställning vilket gör att man redan från början tycker och tänker och fortsätter så genom hela texten. Hon fångar läsarens intresse genom att redovisa resultat kring forskning, citerar tankar och funderingar av kända filosofer och kriminologer. Sedan svarar hon på dessa referenser själv och inte bara ett svar, utan flera, vilket ger läsaren stor frihet kring sin egen åsikt. Hon svävar aldrig utanför ämnet, utan allt hon tar upp är hela tiden relevant kring det ämne hon skriver om.

Jag tror att denna text blir så intressant för oss läsare är för att hon på ett skickligt och medvetet sätt använder sig av så många olika referenser. Hon använder sig utav många olika referenser vilket fångar läsarens intresse. Att hon sedan binder dem så fint till textens innehåll och med hjälp av sina egna tankar påverkar läsaren på ett positivt sätt gör att referenserna i denna text blir av yttersta vikt.

Jag vet sedan tidigare att Ann Heberlein gett ut flera böcker och skrivit för olika tidningar. Därför vet jag att hon är en erfaren och professionell skribent och författare. Det bevisar hon i denna text genom sitt oerhört skickliga användande av det svenska språket. Hon har ett oerhört stort ordförråd, skriver välformulerat och med ett svårt språk vilket får henne att än mer framstå som en väldigt professionell, medveten och kunnig person inom detta område.

Handlingen:

Boken handlar främst om familjen Irandoust, pappa Amir, mamma Phantea, dottern Behar och sonen Shervin. De flyr till Sverige från Iran ihop om ett bättre och drägligare liv. De sätter sig in i det svenska samhället och försöker anpassa sig, dock på olika nivåer. Boken beskriver på ett komiskt och ibland nästan ironiskt sätt hur familjen försöker anpassa sig till samhället men det finns hela tiden en seriös prägel på händelseförloppet.

Boken handlar inte bara om familjen utan om personerna som individer och man får följa främst mamma Phantea och dottern Behar genom deras 13 första år i Sverige. Alltså är det flera handlingar i boken med Irandoust som den centrala punkten. Boken utspelar sig under nutid.

Jag skulle säga att handlingen är trovärdig, främst från egna erfarenheter men också det faktum att jag tror att författar skildrar en egen erfarenhet av sitt liv, jag tror att mycket av det hon skriver har hänt henne eller andra personer runt om kring henne.

Under många år hade jag en bästa vän vars familj ursprungligen kom från grekland och jag märkte hela tiden hur de försökte anpassa sig efter det svenska samhället men samtidigt behålla den grekiska prägeln på mycket. Det är mycket om vad boken handlar om, hur man försöker anpassa sig till varandra. Senare, år 2008 om jag inte minns helt fel blev jag erbjuden att åka med dem till Grekland under en månad och känna på hur det var att anpassa sig till ett nytt samhälle under en kortare tid och jag lärde mig så mycket och känner igen mig vid flera tillfällen i boken, inte minst de språkliga.

Jag tror att boken är symbolisk på många sätt, främst genom att författaren skildrar verkligheten i dagens samhälle. Jag tänker speciellt på alla fördomar och anpassningen till det nya. Boken berättar inte bara om ”svenskar vs invandrare” och motsatsen utan även ”invandrare vs invandare” och ”svenskar vs svenskar”. Den symboliserar alla osynliga konflikter som dagligen befinner sig i det svenska samhället men som är så svåra att upptäcka för det är vardag för oss.

Jag trodde verkligen att det var en av många böcker där författaren berättar om hur en familj kommer till Sverige och försöker anpassa sig trots alla motgångar ur ett perspektiv efter egna erfarenheter. Men nej, här är det verkligen samhällsskildringen som ligger i centrum, samhället, alltså inte familjen.

Personerna/karaktärerna:

Huvudkaraktärerna i boken är familjen Irandoust 4 familjemedlemmar med störst fokus på Behar och Phantea. Boken har en del bifigurer, en del som man får lära känna lite mer än andra. Det är framförallt dessa jag kommer att tänka på: Behars svenska pojkvän Markus och hans familj(följs under 4 år), Bijan, Amirs barndomsvän som begår självmord, Shervins kompisar Cezar och Shourosh och till sist Behars Jamaicanske vän Moses och hans stora kärlek Rosa.

Bifigurerna beskrivs endast ytligt och man får bara följa dem under vissa händelser och under vissa tider ur boken medan man får väldigt grundliga beskrivningar av huvudpersonerna. Under bokens gång lär man känna dem mer och mer och de blir till slut som om man känt dem under en längre tid och man skulle kunna tro att de allihop var författarens bästa vänner. Kanske rent utav hennes egen familj.

En del karaktärer skildras mångsidigt och en del gör inte det. Trots att man får veta det mesta om huvudrollsinnehavarna ställer man sig själv en del frågor om personerna i fråga när boken är utläst, detta skapar egna funderingar och slutsatser vilket gör att man hade velat ha en del till och riktigt veta hur det går för dem.

En del utvecklas mer än andra, de flesta skulle jag säga utvecklas mer fysiskt än psykiskt. Så klart är det viss skillnad men inget som gör att en karaktär inte skulle bli trovärdig bara för det. Jag tror att alla personer förutom Moses är troliga, det känns som att han bara är insatt i boken för att göra den mer spännande och speciell, men jag tycker bara att den ger ett konstigt intryck och trycker ner den annars seriösa läsningen. Det är även en del händelser som känns mer symboliska än att det verkligen händer. T.ex. under midsommarafton under ett av de första åren när familjen Irandoust går och tittar på firande runt midsommarstången, det känns bara som att det är lagts in för att göra boken roligare och få läsaren att läsa boken med ett leende på läpparna. Men för mig känns det mest som att det är ”vad man hör om Sverige” och det är typiskt för Sverige, därför måste det vara med. Men på ett sätt är detta också en symbol, för många utlänningar kopplar Sverige till fulla snygga svenska blondiner som hoppar runt till smågrodorna runt midsommarstången. Men som sagt så känns det mindre trovärdigt.

Miljön:

Boken utspelar sig i Skåne, jag skulle gissa på något ställe runt Malmö men det är inget man får veta. Författaren använder sig sällan (till min besvikelse då jag tycker att det är en viktig del av en bok) av miljöbeskrivningar, väldigt sällan är något detaljerat förutom familjens lägenhet som beskrivs ganska utförligt. Av de som sägs om miljön utanför lägenheten tycker jag är trovärdig, jag bor i utkanten av ett liknande område och åker igenom det varje dag och känner igen mig relativt ofta. Vad gäller lägenheten tror jag att hon använder realistiska beskrivningar blandat med ”fördomar” om man nu kan kalla en inredning för fördomsfull. Jo, det kan man nog vid närmare eftertanke, för det är precis såhär jag skulle beskriva en persisk familjs lägenhet. Alltså är den nog både symbolisk och realistisk på samma gång, vilket än en gång bevisar att visa fördomar stämmer, i detta fall ingen negativt.

Samhället:

Jag tror att författaren skrivit boken för att ge folk kunskap, på ett roligt sätt och på ett mer lärorikt sätt där det gäller att tänka efter själv och inte bara ta ord på ord. Det är lätt att få en egen uppfattning genom nyheterna eller andra objektiva källor där samhället oftast skildras på ett negativt sätt, men här i boken får man se på fördomar genom ett gladare och mer positivt sätt. Hon driver, är ironisk, förlöjligar och överdriver situationer för att göra dem roligare och intressantare, men samtidigt är det väldigt seriöst och jag tror att det är såhär författaren ser på samhället. Hon tar inte allt så allvarligt och det mesta tar hon med en nypa salt, men samtidigt bevisar hon att man måste vara seriös också.

Hon speglar samhället på ett sätt som jag tror att hon ser det på men hon får in så många olika händelser och scener att alla har någon att känna igen sig i. Hon ger också läsaren en chans att göra sin egen uppfattning av samhället och olika situationer.

Språket:

Här har vi den del som jag tror är mest intressant både för läsaren och för författaren. Hon använder sig av såkallat talspråk blandat med korrekt grammatisk svenska. Med detta menas att de talande dialogerna skrivs med talspråk och resten på ett mer korrekt grammatiskt sätt.

Detta gör att man lever sig in mer i boken och gör den mer humoristiskt men det är samtidigt svårt att få ett bra flyt i boken då man ofta får stanna upp och nästan säga det högt för att förstå ett ord. Detta kan oftast vara väldigt roligt och ge boken mer liv, men jag tycker att det går till överdrift i denna bok och man tröttnar efter ett tag på det och nästan gissar till sig en del ord. Hon är väldigt fri alltså och använder sig även utav olika språk och ordkombinationer som får även den mest buttra person att dra i smilbanden. Det är nästan som om hela boken är en modern krönika. Hon skriver otroligt fritt och hade det inte varit för att den saknar den moderna konsten som man ofta hittar i dagens kända svenska krönikörers texter så hade det lika gärna kunnat vara en enormt lång krönika, dock inte en krönika med personliga tankar och åsikter.

Hade det inte varit för en del svårigheter med talspråket hade boken varit väldigt lättläst då det inte är någon svår svenska i övrigt och ordvalen och meningsbyggnaderna är väldigt lätta att läsa. Metaforer är inget vi möter i boken särskilt ofta, jag kan inte komma på en enda även om det säkert förekommit en och annan skulle jag tippa.

Författaren:

Författaren närvarar inte med sina egna kommentarer, vilket jag tycker är helt rätt. Budskapen i de olika avsnitten kommer fram med lätthet och det är mycket möjligt att hon lever genom karaktärerna i denna bok och får fram sina kommentarer och tankar själv.

Hon är allvetande och vet vad alla tänker och man får ofta väldigt detaljerade beskrivningar av personers tankar och känslor vilket kan ses som ett komplement till den bristande miljöbeskrivningen, vilket kan ses som medvetet eller inte.

Ett exempel på det är när hon träffar Markus morfar för första gången.

Hon skriver i 3e person och som allvetande berättare. Detta gör att ingen blir en direkt huvudperson och man kan med lätthet hoppa mellan olika händelser och följa deras framfart i det svenska samhället.

Avsikten:

Marjaneh Bakhtiari förtjänar en stor eloge, att ha modet att skriva en så här pass känslig bok som den trots allt är, imponerar i sig. Sedan att skriva den på detta sätt som hon gör det, det är en konstens bok efter alla dess former, tyvärr är det ingen typisk bok som jag skulle välja att läsa. Det känns mer som en typ av ”dokumentärbok” samtidigt som det skall vara en helt vanlig läsvänlig och intressant bok. Det är för mycket för mig helt enkelt.

Det är helt klart en samhällsskildring av författaren där hon enligt vad jag tror försöker förmedla att alla är skyldiga till rädslan och fördomarna som finns gentemot andra personer och deras åsikter.

Ett exempel i dag är mycket mer extremt än det som författaren här förmedlar. Men jag tänker ändå dra likheten som finns där någonstans. Jag tänker på Sverigedemokraternas intåg i vår riksdag och vårt samhälle.

Alla blev väldigt rädda när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och i vårt svenska samhälle, väldigt många är rädda för fördomar. Det finns en bristande kunskap i hur vi skall hantera denna sorts problem. I dagens moderna samhälle tror jag också att dessa frågor bara kommer öka och ställningstaganden kommer bara bli fler och fler.

Vi tog det fel och hade ingen kunskap om hur Sverigedemokraterna skulle tas emot, vi blev rädda. Samhället förvandlades till ett fegt samhälle där alla var rädda för alla. Vissa tog tag i det genom att använda våld och andra saker som förvärrade det hela. Rädsla? Ja, vi vågar inte möta det nya och okända på ett rättvist sätt.

Jag har själv svårt att få fram det JAG vill förmedla, jag har för lite kunskaper. Vi måste våga prata om problemen och inte låta andra ta hand om dem. Detta är en generalisering men jag tror att många känner igen sig i detta utan att ha möjligheten att göra något åt det.

Jag tror att författarens avsikter är att förmedla kunskap och inte vara rädda för det okända, våga möta det rakryggad och stå upp för sina tankar.

Jag tror att boken har fått blandade uppfattningar och att det blev en liten debatt om denna bok. Är detta att förlöjliga personer eller är det så samhället ser ut? Detta är en person som skrivit denna bok och om det är hennes tankar och hennes syn på samhället lär vi inte få veta fullt ut. Men ska det behöva bli en debatt för att en ensam människa kommer fram med sitt synsätt på det svenska samhället? Rädslan för det nya återigen, denna gång i en mild version av vad Sverigedemokraterna ett par år senare skulle prestera.  Jag säger inte att någon har rätt eller fel, de får de själva stå för och jag har mitt eget sätt att se på saker och ting. Men rädslan för det nya och bristande kunskaper kan mycket väl ge fler problem i framtidens svenska samhälle..

1.       Jag tror absolut att Dalia är inne på rätt spår i sina funderingar kring bokens budskap. Jag tycker bara att hon belyser det på annat sätt än jag skulle förklara det. Vi båda är relativt överrens om att bokens huvudbudskap någonstans grundar sig i en form utav kulturkrock. Fast författaren gör detta på ett sätt som vi inte är vanliga att se det i det svenska samhället. Hon ställer sig på båda sidor, olikt andra författare som brukar vara subjektiva och bara tycka/skriva för ena ”sidan” om vi ska göra en uppdelning av vi och dem.

Hon väljer att visa hur svårt det är för invandrare att bemöta folk i ett nytt land och i en ny kultur, samtidigt visar hon hur svårt det är för samhället att bemöta invandrare från ett annat land och en annan kultur.

Citerar Dalia ” Det är även så författaren har utformat boken, den e skriven från två olika perspektiv, ena perspektivet är gentemot familjen och den iranska kulturen, och det andra perspektiver är genemot det svenska samhället och de svenska traditionerna.”

Jag kan inte riktigt hålla med om detta. Ena perspektivet är emot dem, det andra perspektivet är emot vi(oss). Är det verkligen på detta sätt författaren vill att man ska tolka boken? Nej, det tror inte jag. Det har inte med att vi är emot invandrare eller att vi är emot svenskar och jag tror inte heller att det har något med traditionerna och sederna att göra överhuvudtaget. Jag tror helt enkelt att författaren vill visa hur svårt det kan vara för båda sidor och visst, jag kan hålla med om att det är mycket negativitet och motsättningar i boken men det handlar inte om att vara emot någonting. Det handlar om hur människor tror att det skall vara och hur man tror att man skall anpassa sig till(för) varandra.

Man är rädd för att göra fel och säga fel, man vet helt enkelt inte hur man ska bete sig. Det är mycket en kunskapsfrågan snarare än hur mycket man är emot det svenska/iranska samhället. Jag tycker inte att hon skriver emot något samhälle, men jag tror att Dalia är inne på rätt spår och med lite utvecklande av sina tankar så tror jag att i slutändan är vi ganska likasinnade i denna fråga.

2.       Detta svar blir lite svårt för mig att svara på, Dalia skriver att hon till viss del känner igen sig i Phantea och det kan jag varken hålla med om eller inte. Känner med andra ord inte Dalia tillräckligt bra.

Så jag får väl skriva vem jag känner igen mig i. Det är dock inte det lättaste det heller, jag har väldigt lätt att bemöta invandrare då jag bor i en stadsdel där det bor mycket folk med invandrarbakgrund. Jag har även många kompisar som är invandrare eller har invandrarbakgrund.

En person som jag faktiskt känner igen mig i, eller rättare sagt en scen i boken där jag känner igen mig i. Det är när Behar debatterar med sina klasskamrater. Läraren är lite blyg av sig och känner att han inte vill avbryta fast att han har jättemycket bra att säga. Efter ett tag vill han också avbryta debatten då han tycker att den gått lite överstyr, men har även svårt med detta. Detta är något jag känner igen mig i, fortfarande tyvärr även om jag blivit bättre på att ta för mig. Men någon av karaktärerna skulle jag inte säga att jag känner igen mig i.

1. I vilken grad kommer familjen anpassa sig till det svenska samhället? I allt från inredning till religiösa och politiska frågor.

Jag tror aldrig att familjen kommer anpassa sig fullt ut. Alla kommer dra åt olika håll i anpassningen, vare sig det handlar om inredning eller samhällsfrågor. Alla kommer möta motgångar, vissa kommer klara det bra, andra kommer klara det mindre bra.

Detta handlar självklar också om hur villig man är att anpassa sig. Samtidigt handlar det om hur vi som bor i det svenska samhället ser på familjen och dess anpassning. Alla måste bilda sig en uppfattning om familjen och personerna i familjen som individer. De kommer att döma sig själva, folk runt om kring kommer döma dem för det de gör och säger. Så ser dagens samhälle ut.

Ju längre de är här i Sverige desto mer kommer de att förstå det svenska samhället och dess normer. Speciellt barnen kommer lära sig mer och mer då det är vetenskapligt bevisat att barn har lättare för att lära in och ta del av ny kunskap.

En annan viktig sak som spelar oerhört stor roll är huruvida de vill minnas och fortsätta leva sitt förflutna. Ska de fortsätta inreda som de gjorde förut eller mera ”svenskt”? Ska de fortsätta med sina kulturer från deras hemland och rötter eller skall de ta del av den svenska kulturen fullt ut. Här är det alltså frågan om viljan att förnya sig eller behålla det gamla.

Det finns en massa punkter att ta upp men en utav de viktigaste kriterierna för att de skall kunna anpassa sig till det svenska samhället är hur vi som redan finns i samhället bemöter dem. Vi har redan fått bevis på att vi är alldeles för lata när det gäller att hjälpa invandrare. Tänker på kollegorna på Phanteas jobb, de orkar inte, bryr sig inte eller helt enkelt kan inte/vet inte hur de skall anpassa sig till en invandrare. Detta tycker jag är ett stort problem i det svenska samhället, vi vet inte hur vi ska bete oss när vi träffar på en person med annat ursprung. Oftast är vi inte ens tillmötesgående utan bara ignorerar dem eller svarar väldigt kort. Detta gäller naturligtvis inte alla dock.

Så för att familjen ska kunna anpassa sig måste vi öppna våra famnar och ta emot dem, visa både verbalt och praktiskt hur och varför vi gör som vi gör. Så mister de sina jobb, får inga svenska vänner så tror jag att det kommer att bli mycket svårt för dem att anpassa sig fullt ut. Frågan är också, vill de anpassa sig fullt ut?

2. Var kommer Bahars negativa attityd ifrån? Vad är det för tankar som hon bär på, som kan vara orsaker till hennes inställning?

Den kommer troligen från början från hennes ensamhet och hemlängtan. Sedan har det eskalerat till en tonårsfråga tror jag. Det är lätt att när man är i tonåren får en negativ attityd till saker och ting, att man lätt blir sur och ledsen. Alltså tror jag att det handlar om något som kommer pågå en längre tid.

Sedan är det inte lätt att komma till ett nytt land och direkt bli mamman i familjen för att hon är den enda som förstår samhället. Hon är för ung för det och hanterar den press med att ha en tråkig attityd och tycker att sin mamma får lära sig det hon vill ha reda på bäst hon kan. Behar kan inte alltid finnas där för henne så fort det är något Phantea inte kan eller förstår.

Det kan finnas många förklaringar men självklart har det på ett eller annat sätt att göra med den nya kulturen och samhället att göra. Det tar tid att ”bo in sig” i en helt ny värld. Till en början kanske man är överlycklig(beroende på orsaken till flytten) men jag tror att efter en tid utan vänner och ensamhet ser man det hela med ett kritiskt öga och därigenom får man en tråkig attityd till samhället och/ eller i vissa fall livet.